»Gabriel,» sade hon, »vill ni flytta er därifrån igen, var så god, och låta herr Boldwood sätta sig där?»
Oak flyttade sig i tystnad tillbaka till sin förra plats.
Herremannen-farmaren var prydligt klädd, i ny rock och vit väst, helt olika mot hans vanliga enkla grå dräkt. Även i sitt inre var han glad, och följaktligen ovanligt pratsam. Det var Bathseba också, nu då han hade kommit, ehuru den objudna närvaron av Pennyways, den för tjuvnad avskedade fogden, rubbade hennes sinnesjämvikt för en stund.
Då måltiden var avslutad, uppstämde Coggan på eget initiativ, utan hänsyn till möjliga åhörare:
Jag har mist min lilla vän,
jag har mist min lilla vän,
men jag sörjer inte än;
måste jag från henne vandra,
finns en bättre bland de andra,
jag får nog en ann' igen.
När denna lyriska utgjutelse nått sitt slut, mottogs den med en tyst bifallsblick av hela sällskapet, innebärande att den, liksom ett verk av de erkända konstnärer, som blivit oberoende av tidningskritiken, stod på en så hög ståndpunkt att den inte behövde något uttryck för gillande.
»Nå, mäster Poorgrass, sjung nu er visa!» sade Coggan.
