260
Jag har redan druckit bra mycket, och inte har jag just någon begåvning att komma med,» sade Joseph, sålunda förnedrande sig för att varda upphöjd.
»Prat; hur kan ni vara så otacksam; Joseph, hör ni!» sade Coggan, uttryckande sin sårade känsla medelst tonfallet i sin röst. »Och fröken som tittar på er ofrånvänt, just som för att säga: ’Sjung nu, Joseph Poorgrass’.»
»Ja, minsann tycks hon inte göra det; nå, då måste jag väl däran.… Titta då litet på mitt ansikte, grannar, och säg om inte blodet där skvallrar om att jag redan är för varm?»
»Nej, inte rodnar ni mer än skäligt är,» sade Coggan.
»Jag försöker alltid att hålla färgen från att stiga, när en skönhets ögon är fästa på mig,» sade Joseph klenmodigt; »men om det nu engång är förutbestämt att den skall göra det, så måste den.»
»Nå, Joseph, sjung på nu,» sade Bathseba i fönstret.
»Ja, fröken, jag vet verkligen inte vad jag skall säga,» svarade han i en undergiven ton. »Det skulle då bli en enkel liten dansvisa som jag själv har gjort.»
»Hör, hör!» ropade bordsgästerna.
Sålunda uppmuntrad uppstämde Poorgrass en skälvande men vacker och känslosam sång, vars melodi bestod av tonikan och en annan ton, vilken sistnämnda var den längre av de två. Detta
