lyckades så väl, att han i samma andetag raskt begynte på nytt, efter ett par avbrutna ansatser att börja:
»Jag sådde kär…
»Jag sådde…
»Jag såd’de kär’leks blom’mor,
»Det var’ i ljuvlig vår’,
»Det var’ i maj’ och ju’-uni,
»När tra-ast i lun’-den slår.»
»Mycket vackert,» sade Coggan vid versens slut. »’I lunden slår’ var riktigt vackert.»
»Jaha; och ett annat vackert ställe var det där om ’kärleks blommor’; och det var bra sjunget också. Fast ’kärlek’ där är på en fasligt hög ton, om man har en röst som inte är riktigt stadig i höjden. Nästa vers, mäster Poorgrass.»
Men under detta nummer företedde unge Bob Coggan ett av dessa anfall, som pläga angripa smått folk då alla andra äro synnerligt allvarligt stämda; han sökte undertrycka sin munterhet, och till den ändan stoppade han i munnen ett så stort stycke av bordsduken som han kunde inrymma däruti; men då hans skratt härigenom blev hermetiskt instängt, bröt det sig ut genom näsan. Joseph varsnade detta, och med en harmsen och hektisk rodnad upphörde han genast att sjunga. Coggan gav Bob ett par örfilar.
»Fortsätt, Joseph — fortsätt, och bry er inte om den där lilla uslingen,» sade Coggan. »Det är en mycket bra dansvisa. Sjung vidare nu bara,
