hans handlingar utom den tid då han utförde dem. Det var när alla andra sågo åt annat håll som Boldwood betraktade henne; när de andra betraktade henne, såg han bort; när de tackade och berömde henne, var han tyst, när de voro ouppmärksamma mumlade han sina tacksägelser. Det betydelsefulla låg i att dessa handlingar, som i sig själva voro betydelselösa, aldrig sammanföllo med varandra; och den nödvändiga svartsjukan, som plågar alla älskande, vållade ingalunda hos Oak någon underskattning av dessa tecken.
Slutligen önskade Bathseba dem god natt och drog sig tillbaka från fönstret till den avlägsnare delen av rummet, varefter Boldwood stängde fönstret och fönsterluckorna samt förblev därinne hos henne. Oak vandrade bort under de stilla och doftande träden. Fårklipparne hämtade sig efter de blida intryck som framkallats av Bathsebas sång och stego upp för att gå sin väg: då vände Coggan sig till Pennyways, i det han sköt undan bänken för att komma ut:
»Jag tycker om att berömma allt som förtjänar beröm, och det förtjänar den här karlen — det gör han visst,» anmärkte han, i det han betraktade den värde tjuven, som om denne vore ett mästerverk av någon världsberömd konstnär.
»Ja det säger jag, att det skulle jag aldrig ha trott om vi inte skulle ha sett det själva, så att säga,» viskade Joseph Poorgrass, »att varenda skål, och varenda en av de fina knivarna och gaff-
