266
larna och alla flaskorna verkligen står på sina ställen liksom i början, och inte en enda av dem är det minsta bortstulen.»
»Jag tror inte att jag förtjänar hälften av det beröm ni ger mig,» sade den dygdige tjuven förbittrad.
»Jo det måste man verkligen erkänna om Pennyways, tillade Coggan, »att när han verkligen fattar ett beslut att göra en ädel gärning, såsom ett rättfärdigt handlingssätt bjuder, såsom jag såg på hans ansikte att han ämnade i kväll när han satte sig här, så är han nästan alltid karl att hålla sin föresats. Ja, jag är stolt över att kunna säga er, grannar, att han inte har stulit någonting alls.»
»Nå det var en riktigt redbar gärning, och vi tackar er för det, Pennyways,» sade Joseph; och i detta yttrande instämde församligen enhälligt.
I denna avskedsstund, då intet mera syntes av förmaket än en smal och lugn ljusspringa mellan fönsterluckorna, utspelades en lidelsefull scen därinne.
Fröken Everdene och Boldwood voro ensamma där. Hennes kinder hade förlorat en stor del av sin friska glöd genom själva allvaret i hennes ställning; men hennes öga strålade av triumfens segerfröjd — ehuru det gällde en triumf som snarare varit förutsedd än efterlängtad.
Hon stod bredvid en låg länstol, ur vilken hon nyss hade rest sig, och han knäföll på denna stol — böjande sig fram mot henne över dess
