TJUGUSJÄTTE KAPITLET
Scen på höängens ren
»Ah, fröken Everdene!» sade sergeanten, förande handen till sin diminutiva kepi. »Föga kunde jag ana att det var med er jag talade härom kvällen. Och ändå, om jag bara hade tänkt efter — ”Kornhallens Drottning” (sanning är sanning vid alla tider på dygnet, och jag hörde dem kalla er så i Casterbridge i går), ’Kornhallens Drottning’, säger jag, kunde inte vara någon annan kvinna. Jag kom hit fram till er nu för att be er tusen gånger om förlåtelse för att jag lät mina känslor förleda mig att uttrycka mig alltför kraftigt för en främling. Jag är visserligen ingen främling här på orten — jag är sergeant Troy, såsom jag sade er, och jag har biträtt er onkel otaliga gånger på de här ängarna då jag var pojke. I dag har jag gjort detsamma för er.»
»Jag förmodar att jag måste tacka er för det, sergeant Troy,» sade Kornhallens Drottning, i en ton som knappast bar spår av tacksamhet.
Sergeanten såg sårad och bedrövad ut. »Det måste ni visst inte, fröken Everdene,» sade han.
