290
att saken är tydlig nog i sig själv. Fröken Everdene, kanske min tanke är alltför kraftigt uttryckt för att behaga er, och för resten har den ju inte så stor betydelse att den kan övertyga er heller, men uppriktig är den åtminstone, och varför är den oförlåtlig?»
»För att — för att den inte är riktig,» mumlade hon helt kvinnligt.
»Å fy, fy, fröken Everdene! Är det värre gjort av mig att bryta mot det tredje budet än av er att bryta mot det nionde?»[1]
»Nå, inte förefaller det mig så förfärligt sant att jag är förtjusande,» svarade hon undvikande.
»Inte för er själv: nå, då säger jag, med all skyldig aktning, att det i så fall måste bero på er egen anspråkslöshet, fröken Everdene. Men helt säkert har ni av var och en fått höra vad ingen kan undgå att märka? och då borde ni kunna tro dem på deras ord.»
»Inte säger de precis så där.»
»Åh jovisst, det måste de ju göra!»
»Ja jag menar rakt i ansiktet på mig, såsom ni gör, fortsatte hon,i det hon lät förleda sig att fortsätta ett samspråk som hennes avsikt strängeligen hade velat avklippa.
»Men ni vet att de tänker så?»
- ↑ Enligt engelska kyrkans indelning av de tio Guds bud (2 Mos. 20 kap.): »att icke taga Guds namn fåfängligen» och »att icke bära falskt vittnesbörd» (i detta fall genom att förneka sin skönhet). Ö. a.
