Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/291

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
289

»Nå, hur länge har ni då varit så där anfäktad av starka känslor?»

»Åh, alltsedan jag blev stor nog att se skillnaden mellan skönhet och vanskaplighet.»

»Man får hoppas att er omdömesförmåga angående denna skillnad inte sträcker sig blott till ansikten, utan också till liv och leverne.»

»Jag tycker inte om att tala om moral och religion — varken om min egen eller andras. Men kanske jag kunde ha blivit en riktigt from kristen om bara inte ni sköna kvinnor hade gjort mig till avgudadyrkare.»

Bathseba fortsatte sin väg för att dölja de omotståndliga munterhetsgroparna i sina kinder. Troy följde efter, svängande sin käpp.

»Men — fröken Everdene — förlåter ni mig?»

»Knappast.»

»Varför?»

»Ni pratar så'na saker.»

»Jag sade ju bara att ni är vacker, och det ämnar jag säga om igen, för — Gud fördöme mig om ni inte är det! Den vackraste jag nånsin har sett, eller må jag falla död ner i detta ögonblick! Ja, på min —:.»

»Tyst — tyst! Jag vill inte höra på er — ni talar som en gudlös människa!» sade hon, i en orolig tvekan mellan sin förtvivlan över att höra honom och sin lust att höra mera.

»Jag säger ännu en gång att ni är den mest förtjusande bland kvinnor. Inte är det väl någonting underligt att jag säger det, säg? Jag tänker

19 — Thomas Hardy I