292
Sergeanten tittade bort över ängen i kritiskt bekymmer. »I vanliga fall får var och en vanlig kvinna alltid någon karl som blir kär i henne. Då kan hon gifta sig med honom, och han är nöjd och för ett nyttigt liv. I sådana kvinnor som ni blir alltid ett hundratal män förtjusta — era ögon kommer att bedåra det ena tjoget efter det andra så att de blir olyckligt förälskade i er — och ni kan inte gifta er med mer än en enda bland dem alla. Av de övriga kommer låt oss säga tjugu att söka dränka en försmådd kärleks bitterhet genom starka drycker; tjugu andra kommer att slarva bort sitt liv utan vare sig önskan eller försök att utmärka sig i världen, därför att de inte har någon ärelystnad utom i samband med er; ännu andra tjugu — till dem får ni törhända räkna min känslosamma person — kommer alltid att hänga efter er för att åtminstone få kasta en blick på er, och de kommer att begå förtvivlade gärningar. Karlar är ju så galna! De övriga kan sedan försöka med större eller mindre framgång att övervinna sin böjelse. Men alla dessa mäns liv kommer att fördystras. Och inte allenast dessa nittionio mäns liv, utan också de nittionio kvinnors, som de annars kunde ha äktat, kommer att fördystras på samma sätt. Det är min saga. Därför är det jag påstår att en så förtjusande kvinna som ni, fröken Everdene, knappast kan sägas vara en välsignelse för människosläktet.»
Den vackre sergeantens anletsdrag voro under detta tal lika hårda och stränga som John
