Knox’ då han predikade för sin levnadsglada unga drottning.
Då han märkte att hon ingenting svarade, sade han: »Kan ni franska?»
»Nej; jag började, men när vi kom till verben dog min far,» sade hon enkelt.
»Jag kan, och jag läser franska så ofta jag får tillfälle till det; det har inte varit ofta på senare tider (min mor var parisiska) — och de har däri landet ett ordspråk: ’Qui aime bien châtie bien’: Den som älskar mycket, tuktar väl. Förstår ni mig?»
»Åh,» svarade hon, och där låg till och med en liten skälvning i den annars så lugna flickans röst; »om ni bara kan strida med hälften så mycket behag som ni kan tala, så kan ni göra det till ett riktigt nöje att få ett bajonettsting!» Och i detsamma märkte stackars Bathseba sitt felgrepp i att göra detta medgivande: då hon hastigt skulle försöka förbättra saken, gjorde hon endast ont värre. »Tro inte ändå att jag tycker att det är något nöje att höra på vad ni säger åt mig.»
»Det vet jag nog alltför väl att ni inte gör,» sade Troy, med mycket hjärtlig övertygelse på sitt anletes yttre; och i det han slog om till en vemodsfylld ton: »när ett dussin karlar är färdiga att tala ömma ord till er och ge er den beundran ni förtjänar utan att tillägga den varning ni behöver höra, så är det klart att min klena och otrevliga blandning av beröm och klander inte kan vara så smaklig precis. Hur dåraktig jag än är, är jag ändå inte egenkär nog att inbilla mig det!»
