Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/296

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

294

»Jag tror nog att ni — är ganska egenkär ändå,» sade Bathseba tveksamt, och tittade åt sidan på ett vassrör som hon nervöst drog i med ena handen, emedan hon småningom hade blivit feberaktig under soldatens system av attacker — inte därför att beskaffenheten av hans smicker förblev alldeles obemärkt, utan emedan dess kraft var oemotståndlig.

»Jag skulle inte medge det för någon annan — och inte gör jag det noga taget för er heller. Men kanske det låg ett slags egenkärlek i mitt dåraktiga antagande härom kvällen. Jag förstod nog att vad jag i min beundran sade er, måste vara ord som ni alltför ofta hade varit tvungen att åhöra för att finna något nöje i dem; men jag hoppades visserligen att mildheten i er natur skulle hindra er att döma ett obehärskat yttrande med hårdhet — som ni har gjort — och att tänka ont om mig och såra mig nu på morgonen, då jag arbetar hårt för att bärga ert hö åt er.»

»Nåja, det där behöver ni inte tänka på längre: kanske ni inte menade så illa med att säga rent ut vad ni tyckte: ja, jag tror väl att ni inte menade så illa,» sade den skarpsynta kvinnan med pinsamt oskuldsfullt allvar. »Och jag tackar er för att ni hjälper till här. Men — men kom ihåg att ni aldrig talar till mig på det där sättet mera, och inte på något annat sätt heller, om jag inte tilltalar er.»

»Åh! Fröken Bathseba! Det är för hårt!»

»Nej ingalunda. Varför är det för hårt?»

»Ni kommer aldrig att tilltala mig; jag stannar