»Då skall ni få det; ni skall få se mig utföra alltihop.»
»Nej då! Hur?»
»Låt mig tänka efter.»
»Inte med en spatserkäpp — det bryr jag mig inte om. Det måste vara ett riktigt svärd.»
»Det förstås; och jag har intet svärd här; men jag tror jag kan skaffa ett till i kväll. Nå, vill ni nu göra så här —»
Troy lutade sig ner över henne och mumlade med låg röst ett förslag.
»Nej, — nej, visst inte!» sade Bathseba rodnande. »Jag tackar så mycket, men på inga villkor kan jag göra det.»
»Visst kan ni? Ingen får ju veta det.»
Hon skakade på huvudet, men med försvagat nekande. »För att det skulle gå an, måste jag ta Liddy med. Får jag inte?»
Troy såg bort i fjärran. »Jag kan inte förstå varför ni vill ha henne med,» sade han kyligt.
En omedvetet instämmande blick av Bathsebas ögon röjde att någonting annat utom hans kyliga sätt hade bibragt henne den känslan att Liddy verkligen var till överlopps vid det avsedda skådespelet. Hon hade haft den känslan även då hon gjorde sitt förslag.
»Nåja, jag skall inte ta Liddy med — och jag skall komma. Men bara för en helt liten stund,» tillade hon, »en helt, helt liten stund».
»Det tar inte fem minuter», sade Troy.
20 — Thomas Hardy I
