TJUGUÅTTONDE KAPITLET
Dalsänkan bland ormbunkarna
Backen mitt emot Bathsebas bostad utsträckte sig omkring en mile fram mot en oodlad landsträcka, som vid denna årstid var späckad med höga snår av yviga ormbunkar, tjocka och genomskinliga emedan de nyss hade vuxit så snabbt, och strålande i skiftningar av klart och ofläckat grönt.
Klockan åtta i denna midsommarkväll, medan det lågande klotet i väster ännu lyste på ormbunkarnas spetsar med sina långa, ymniga strålar, kunde ett sakta frasande av kläder hava hörts ibland dem, och Bathseba syntes i deras mitt; deras veka, dunmjuka armar smekte henne ända upp till skuldrorna. Hon hejdade sig, vände om, gick tillbaka över backen och halvvägs till sin egen dörr, där kastade hon en avskedsblick på det ställe hon just hade lämnat med det beslut, att ändå, när allt gick omkring, inte stanna där.
Hon såg en otydlig fläck av konstgjord röd färg röra sig runt skuldran av backens krön. Den försvann på andra sidan.
Hon dröjde en minut — två minuter — tänkte
