312
»Det var därför att jag inte väntade det. Usch, nu har ni förstört mitt hår!»
»Bara en enda gång till!»
»Nej — nej! Jag är rädd för er — det är jag riktigt!» utropade hon.
»Jag skall inte röra vid er alls — inte ens vid ert hår. Jag skall bara ta livet av den där larven som sitter på er. Seså: stilla nu!»
Det visade sig att en larv hade krupit fram från ormbunkarna och utvalt framsidan av hennes liv till sitt rastställe. Hon såg svärdsspetsen blixtra fram mot hennes barm, och skenbart intränga däri. Bathseba slöt ögonen i den fulla övertygelsen att hon verkligen hade blivit ihjälslagen till sist. Men då hon kände att hon mådde lika bra som förut öppnade hom dem igen.
»Här är den, titta,» sade sergeanten, hållande svärdet inför hennes ögon.
Larven var spetsad på dess udd.
»Nå men det är ju trolleri!» sade Bathseba häpen.
»Nej, det är skicklighet. Jag siktade bara mot er barm, där larven satt, och i stället för att sticka igenom er hejdade jag stöten en tusendedels tum ifrån er yta.»
»Men hur kunde ni klippa av en lock av mitt hår med ett slött svärd?»
»Slött? Det här svärdet? Det är ju skarpt som en rakkniv! Titta hit!»
Han vidrörde flatan av sin hand med klingan och lyfte sedan upp denna, visande en tunn flisa av ytterhud som hängde därvid.
