han varit så väl upplagd för att utföra det som nu i aftonsolens sken bland ormbunkarna tillsammans med Bathseba. Det kan med trygghet påstås beträffande noggrannheten av hans hugg, att om hans svärdsklinga hade kunnat i luften efterlämna en materiell substans där den flög fram, skulle den rymd som den lämnade oberörd nära nog hava utgjort en avgjutning av Bathsebas gestalt.
Bakom det strömmande ljuset av detta krigiska norrsken kunde hon varsna färgen av Troys ärm sprida sig i ett scharlakansrött töcken över den rymd som den genomträngde med sina rörelser liksom en vibrerande harpas sträng, och bakom allt detta Troy själv, oftast ansikte mot ansikte med henne, stundom, för att visa sidohuggen, halvt bortvänd, men med blicken alltjämt skarpt mätande hennes bredd och konturer, och med läpparna hårt sammanpressade i oavbruten ansträngning. Nu blevo hans rörelser långsammare, och hon kunde varsna dem var för sig. Svärdsklingans brusande hade upphört; nu höll han helt och hållet inne.
»Den där yttre locken har ryckt sig lös och behöver putsas bort,» sade han innan hon hade rört sig eller sagt ett ord. »Vänta. Jag skall göra det för er.»
En silverbåge strålade fram till höger om henne: svärdet hade flugit ner. Locken föll till marken.
»Det var raskt!» sade Troy. »Ni ryckte inte till i den minsta mån. Det är beundransvärt av en kvinna!»
