»Nå — javisst.» Hon var överraskad. »Hur vet ni det?» sade hon.
»Jag var här.»
»Ni är visst farmare Oak?»
»Det är visst ungefär så. Jag har nyss kommit till trakten.»
»Är det ett stort hemman?» frågade hon, kastande blickarna omkring sig och slående tillbaka sitt hår, som var svart i de skuggiga djupen av sin massa; men nu, då solen var uppe, lyste den på dess lockar i en färg liknande deras egen.
»Nej, det är inte stort. Omkring ett hundra.» (Då det är fråga om hemman, utelämna infödingarna ordet »tunnland»[1]), i analogi med sådana gamla uttryck som t. ex. jägarnes »en hjort med tio.»)
»Jag skulle ha behövt min hatt i morse,» fortsatte hon. »Jag måste rida till Tewnell-kvarnen.»
»Ja, det måste ni.»
»Hur har ni reda på det?»
»Jag såg er.»
»Var då?» frågade hon, och misstron gjorde varje muskel i hennes anlete och gestalt orörlig.
»Just här — medan ni red genom trädplanteringen och ända ner för backen,» sade farmaren Oak, och visade en högst klipsk uppsyn med anledning av något han nog hade i minnet, medan han tittade bort mot en avlägsen punkt i den antydda riktningen och sedan åter vände sig om för att möta motpartens ögon.
- ↑ = acreÖ.a.
3 — Thomas Hardy I
