34
En förnimmelse tvang honom att vända sina ögon bort ifrån hennes lika hastigt som om han överraskats under en stöld. Minnet av de överdådiga tilltag hon roat sig med då hon red fram under träden, efterföljdes hos flickan av en ryckning, som om hon vidrört en nässla, och därefter följde en rodnad. Det var ett tillfälle att se en flicka rodna, som visst inte var böjd för att rodna alltjämt: varje punkt på hela mjölkflickans ansikte glödde i den rödaste rosenfärg. Från Jungfrukindens ljusa skiftning genom Provence-rosens glöd ända till den mörka Toskanarens dunkla purpur stegrades hastigt ansiktsfärgen hos Oaks nya bekantskap, varpå han av finkänslighet vände bort huvudet.
Den hyggliga karlen tittade alltjämt åt ett annat håll och undrade när hon skulle återfå tillräckligt lugn för att tillåta honom att titta på henne igen. Nu hörde han ett sakta buller, som om ett visset löv hade prasslat i vinden, och tittade ditåt. Hon hade gått sin väg.
Med en uppsyn mitt emellan tragedi och komedi återvände Gabriel till sitt arbete.
Fem morgnar och aftnar förgingo. Den unga flickan kom regelbundet och mjölkade den friska kon eller skötte om den sjuka, men tillät aldrig sina blickar att irra åt Oaks person till. Hans brist på takt hade djupt kränkt henne — inte därför att han sett vad han inte kunnat undgå att se, utan därför att han talat om det för henne. Förty liksom det utan lagen icke gives någon
