50
»Vad Jag ville säga er, var ju bara det,» sade hon ivrigt, och ändå halvt medveten om den falska ställning i vilken hon hade försatt sig — »att ingen ännu har fått mig till sin fästmö, och att jag inte har ett halvt dussin kavaljerer, som min tant påstod; jag tål inte att folk tror att karlar har mig på det där sättet; — men kanske någon ändå se'n får mig i en framtid. Inte skulle jag väl ha sprungit efter er så här om jag ville ha er; det skulle ju ha varit förskräckligt! Men inte var det väl illa att jag ville säga det där inte var sant, som ni hade hört?»
»Nej visst inte — det var inte illa alls.» Men det händer att man är alltför ädelmodig ibland, då man i en hast uttrycker sina känslor, och Oak tillade, då han fått tänka sig om litet noggrannare: — »Ja, jag vet inte — kanske det nog ändå var ganska illa.»
»Jag hann inte ens tänka mig om innan jag sprang i väg, om jag ville gifta mig eller inte, för då skulle ni ha hunnit över backen.»
»Hör nu,» sade Gabriel, och hämtade sig igen; »tänk nu på saken en minut eller par. Jag väntar gärna en stund, fröken Everdene. Vill ni gifta er med mig? Gör det, Bathseba! Jag håller nog verkligt av er på allvar.»
»Jag skall försöka tänka efter,» sade hon, ganska försagt, »om jag kan tänka så här utomhus: man blir alltid så förströdd.»
»Men ni kan ju alltid förmoda ett eller annat.»
»Nå låt mig få tid på mig då.» Bathseba såg
