lade de torra döda löven mot marken då de huller om buller tumlade om varandra burna på vindens skuldror, och små fåglar i häckarna ruggade upp sina fjädrar och svepte så skönt in sig till natten, stannande där de voro om Oak fortsatte sin väg, men flyende bort om han stannade för att titta på dem. Han gick förbi Yalbury-skogen där skogsfåglarna höllo på att flyga upp på sina grenar, och hörde fasanernas spruckna stämmor »klu-uck, kluck!» och deras hönors hesa visslande.
Vid den tid då han hade tillryggalagt tre eller fyra miles hade varje drag av landskapet antagit en enformigt svart färgton. Han skred nerför Yalbury-backen och kunde nätt och jämt urskilja framför sig en forvagn, som stod uppdragen under skygd av ett stort träd vid vägkanten.
Då han kom närmare den, fann han att den icke var förspänd och att stället skenbarligen hade blivit övergivet. Forvagnen tycktes, efter dess utseende att döma, hava blivit lämnad där för natten; ty utom omkring en halv kärve hö som låg hopad på bottnen, var den alldeles tom. Gabriel satte sig ned på fordonets fimmelstänger och övertänkte sin belägenhet. Han räknade ut att han hade vandrat ett mycket lämpligt stycke av vägen; och då han hade varit på fötter sedan dagbräckningen, kände han sig frestad att lägga sig till ro på höet i forvagnen i stället för att gå vidare till Weatherbury köping och bli tvungen att betala för sitt nattkvarter.
