76
var en halmbinge, löst packad, och lågorna brusade igenom den med blixtens snabbhet. Den glödde i lovart med stigande och fallande häftighet, påminnande om en cigarrs blossande. Så rullade en utskjutande kärve ner, med ett fräsande ljud; lågor slogo opp och fladdrade omkring med ett jämnt brusande, men utan sprakande. Bankar av rök vällde småningom vågrätt ut på baksidan liksom förbidragande moln, och bakom dem brunno fördolda bål, vilka bestrålade det halvgenomskinliga doket av rök med en jämnt fördelad gul strålglans. Enstaka strån i förgrunden förtärdes i en smygande rörelse av rodnande glöd, som om de varit samlingar av röda maskar, och över dem strålade fantastiska eldskepnader — inbillningen målade där ansikten av eld, tungor hängande ut ur flammande gap, gnistrande ögon och andra trolska uppenbarelser, ur vilka gnistor tid efter annan flögo skockvis ut såsom fåglar ur ett näste.
Plötsligt upphörde Oak att vara blott och bart åskådare. Han upptäckte att olyckan var allvarsammare än han först hade trott. Ett rökmoln blåstes åt sidan och avhöljde en vetebinge i omedelbar närhet till den brinnande halmbingen, och bakom dem stod en rad av andra, innehållande gårdens hela veteskörd. Och i stället för att den brinnande halmen skulle ha stått jämförelsevis ensam, såsom han först hade trott, stod den i sammanhängande förbindelse med den och de övriga bingarna.
Gabriel sprang över häcken, och fick se att
