han inte var där ensam. Den första karl han mötte rusade framåt huvudstupa, som om hans tankar varit flere meter framom hans kropp, vilken de inte kunde tvinga framåt hastigt nog.
»Ser ni inte, karl, att elden är lös? — Eld! Elden är en god husbonde och en dålig tjänare — Eld! Eld! — ja, jag mente en dålig tjänare och en god husbonde. Åh, Mark Clark — kom hit! Och du. Billy Smallbury — och du, Maryann Money — och du, Jan Coggan, och du Matthew där!» Andra skepnader framträdde nu bakom denne ropande man och inne i röken, och Gabriel märkte att han, långtifrån att vara ensam, befann sig i ett talrikt sällskap, vars skuggor dansade vilt upp och ner, i takt med lågornas jigtakt och alls icke med människornas egna rörelser. Hela hopen bestod av folk ur den samhällsklass som ger sina tankar form av känslor och sina känslor form av kroppsrörelser, och gick därför till verket med synnerlig förvirring.
»Stoppa draget under vetebingen där! röt Gabriel till dem som stodo närmast honom. Vetebingen var anbragt på stenstöttor, och mellan dessa slickade och lekte eldtungor från den brinnande halmen. Om en gång elden fick komma in under bingen, var allt förlorat. »Skaffa hit en presenning — fort!» ropade Gabriel.
En presenning hämtades fram, och man hängde den som en ridå framför öppningen. Lågorna upphörde genast att strömma in under vetebingen och stodo rätt upp i stället.
