»Nå säg då åt honom att tala med fogden,» sade Bathseba.
Nu var allt praktiskt igen. Det borde ha varit en sommarafton för att mötet skulle kunnat få sin rätta romantiska färg — och så borde det ha ägt rum i ensligheten.
Fogden utpekades för Gabriel, som behärskade den hjärtklappning, som vållats av upptäckten att denna Astarte, varom så underliga rykten voro i svang, endast utgjorde en modifikation av hans högt lysande och dyrkade Venus, samt drog sig tillbaka med fogden för att tala med honom angående de nödvändiga preliminärerna vid städseln.
Branden framför dem falnade ner. »Hör nu, karlar,» sade Bathseba, »ni behöver litet förfriskningar efter det här extra arbetet. Vill ni komma med till gården?»
»Vi skulle nog tugga en bit och svälja en klunk i bra mycket större frihet, fröken, om ni skulle vilja sända det till Warrens malthus,» sade skarans ordförande.
Bathseba red sin väg bort igenom mörkret, och männen gåvo sig av till byn i grupper om två och tre — Oak och fogden lämnades ensamma kvar vid bingen.
»Nå,» sade fogden slutligen, »då är allting klart då, skulle jag tro, så att ni kommer till oss; och då drar jag mig hemåt. God natt på er, fårherde.»
»Kan ni skaffa mig kvarter?» frågade Gabriel.
