84
»Det kan jag nog inte, sade fogden och gick förbi Oak såsom en församlingsmedlem gör en lov förbi kyrkhåven då han inte vill lägga någonting i den. »Om ni bara vill följa landsvägen tills ni kommer till Warrens Malthus, dit de alla har gått för att få sig en matbit, så talar nog någon om var ni kan få ett ställe att sova på. God natt på er, fårherde.»
Fogden, som visat denna nervösa motvilja mot att älska sin nästa såsom sig själv, gick uppför backen, och Oak vandrade vidare fram till byn, alltjämt lika häpen över sitt sammanträffande med Bathseba, glad över att vara i hennes närhet, och överraskad över den snabbhet varmed den oerfarna flickan från Norcombe hade utvecklats till den kallblodiga kvinna med den lugna överblicken, som hon nu visat sig vara. Men vissa kvinnor behöva blott ett tillfälle för att visa att de kunna fylla de krav som tillfället medför.
Tvungen att till en viss grad vakna upp ur sina drömmerier för att få reda på vägen, nådde han fram till kyrkogården och gick runt dess mur, där flera gamla trän växte. En bred gräsvall kantade den, och bullret av Gabriels steg dämpades av dess mjukhet, till och med vid denna vissnandets årstid. Då han kom mittför en stam som tycktes vara åldringen bland dessa åldringar, varseblev han att en skepnad stod bakom den. Gabriel avbröt icke sin vandring, och inom ännu ett ögonblick råkade han sparka till en lös sten. Bullret var tillräckligt för att oroa den orörliga främlin-
