hade den egendomligheten att antingen gå för fort eller alls inte gå. Den mindre av dess två visare släppte dessutom ofta taget i sin tapp och föll lodrätt neråt, så att ehuru klockan utvisade minuterna rätt noggrant, kunde man aldrig vara riktigt förvissad om till vilken timme de hörde. Oak botade sin klockas lust att stanna genom att rätt kraftigt ruska och knacka om den; dess övriga två egendomligheter motverkade han genom att flitigt iakttaga sol och stjärnor, samt genom att trycka sitt ansikte tätt intill sina grannars fönsterrutor, ända tills han kunde urskilja den tid, som angavs av de gröna urtavlorna å deras klockor. Det torde böra nämnas att då Oaks urficka var pinsamt svåråtkomlig på grund av dess höga läge i hans byxgjord (vilken i sin tur var ganska högt belägen under hans väst), måste klockan naturligtvis dragas ut under det kroppen våldsamt böjdes åt ena sidan, samt under det munnen och ansiktet drogos ihop till en enda skälvande rödlett massa genom den ansträngning som erfordrades, varefter klockan befordrades till ytan med tillhjälp av sin kedja, liksom ett ämbar med en kätting halas upp ur en brunn.
Men en tänkande iakttagare, som hade sett Gabriel Oak vandra över ett av sina åkerfält en viss decembermorgon — solig och med synnerligen milt väder — hade törhända kunnat betrakta honom under en annan synvinkel än denna. I hans anlete kunde man märka att flera av ungdomens skiftningar och drag hade fördröjt sig
