Rummet därinne upplystes endast av den rödaktiga glöden från ugnsmynningen, som sken över golvet med vågräta strålar såsom en nedgående sol, kastande uppåt skuggorna av varje anletsdrag hos de församlade. Golvets stenflisor buro en upptrampad gångstig från dörren till ugnen, och upptrampade oregelbundenheter överallt. En rundad bänk av ohyvlad ek sträckte sig längs ena sidan, och i ett avlägset hörn stod en liten uppbäddad träsäng, vars ägare och trägne invånare var maltmästaren.
Denne gamle man satt nu mitt framför elden, med sitt rimfrostvita hår och skägg, som växte över hans knotiga skepnad såsom den grå mossan och laven på ett lövlöst äppleträd. Han bar knäbyxor och ett slags snörskor; han höll ögonen fästa på elden.
Gabriels näsa hälsades av en atmosfär mättad med den söta lukten av nymältat malt. Samtalet (som tycktes hava rört sig om eldens ursprung och beskaffenhet) upphörde genast, och var och en kritiserade honom med blicken, till den grad som uttrycktes genom pannans rynkning och kisning med ögonen, liksom hade han varit en ljuskälla med alltför starkt sken för deras syn. Flera utropade tankfullt, efter att hava fullbordat denna operation:
»Åh, det är den nya fårherden, tror jag förvisst.»
»Vi tyckte väl vi hörde en hand grabba omkring på dörren för att få tag i klinkan; men vi tänkte
