90
att kanske det var ett vissnat blad som blåste emot den,» sade en annan. »Kom in, fårherde; var lugn för att ni är välkommen, fast vi inte vet vad ni heter.»
»Gabriel Oak, det är mitt namn, mina grannar.»
Den gamle maltmästaren som satt i lagets mitt vände sig om vid dessa ord — hans vändning var som vändningen av en rostig lyftkran.
»Aldrig är det Gabriel Oaks sonson därbortifrån Norcombe — ingalunda!» sade han, som en formel uttryckande överraskning; ingen tänkte ett ögonblick på att taga den såsom ett förnekande.
»Min far och min farfar var gubbar som hette Gabriel,» svarade fårherden lugnt.
»Jag tyckte väl jag kände karlens ansikte när jag såg honom vid stacken — jag tyckte ju det! Och vart är ni nu på väg, herde?»
»Jag tänker stanna här,» sade Oak.
»Jag kände er farfar i åratal!» fortsatte maltmästaren, i det orden självmant fortsatte att komma fram, liksom om den fart de fått av det föregående varit tillräcklig.
»Åh — gjorde ni det?»
»Kände er farmor.»
»Jaså henne också?»
»Kände er far desslikes, när han var liten. Nå, min gosse Jakob här och er far, de var svurna fosterbröder — så säkert — var ni inte, Jakob?»
»Så säkert,» sade hans son, en ung man på omkring sextiofem år, till hälften flintskallig och med en enda tand mitt i vänstra halvan av
