96
»Det är ett kostligt sätt för en karl,» sade Jan Coggan.
»Ja,» fortsatte Joseph Poorgrass, vars blyghet, som var så pinsam som lyte betraktad, nu fyllde honom med mild medgörlighet, då den betraktades som ett intressant studieföremål. »Jag bara rodnade och rodnade och rodnade var enda minut, medan hon talade med mig.»
»Jag tror er nog, Joseph Poorgrass, för vi vet ju alla att ni är en fasligt blyg karl.»
»Det är en plågsam sak för en karl, det där, stackars själ,» sade maltmästaren. »Och hur länge har ni lidit av det, Joseph?»
»Åh, alltsen jag var liten pojke. Ja — mor var nog hjärtans bekymrad för det — jaha. Men det hjälpte inte.»
»Har ni aldrig försökt att gå ut i sällskap för att få bort det, Joseph Poorgrass?»
»Åh jo då — har försökt allt slags sällskap. De förde mig till Greenhill-marknaden, där det fanns kvinnfolk som red runt och stod på hästar, med nästan ingenting på sig annat än bara linnet; men det botade mig inte det bittersta. Och så satte de mig till uppassare på Damernas Kägelbana bakom Skräddarvapnet i Casterbridge. Det var en faslig anställning, och en underlig plats för en hygglig karl. Jag fick lov att stå och titta ruskigt folk i ansiktet från morgonen tidigt till sent på kvälln; men inte hjälpte det — jag var just lika illa däran efter det som förut. Rodnaden ligger i släkten sedan flera leder. Ser ni, det är
