en förstulen glimt i ögat, vars namn hade synts i Weatherburys och i grannsocknarnas giftermålsförteckning såsom bröllopsmarskalk och -vittne vid oräkneliga äkta förbunds avslutande under de senaste tjugu åren; han utförde även synnerligen ofta den främste gudfaderns roll vid dopförrättningar av det subtilt muntra slaget.
»Kom an, Mark Clark — kom an! Där finns fullt upp kvar i tunnan,» sade Jan.
»Det är just vad jag ämnar göra; det är min enda doktor,» svarade Clark, som var tjugu år yngre än Jan Coggan, men välvde sin levnads lopp i samma bana. Han framalstrade munterhet vid alla tillfällen i och för särskild användning vid folkliga sammankomster.
»Nå men Joseph Poorgrass! ni har ju inte fått en droppe!» sade Coggan till en självmedveten man i bakgrunden, i det han sköt fram skålen åt honom.
»En så blygsam karl som han!» sade Jakob Smallbury. »Åh, ni har ju knappt haft så mycken kraft i era ögon att ni har kunnat se vår unga matmor i synen — så har jag hört, Joseph!»
Alla sågo medlidsamt förebrående på Joseph Poorgrass.
»Nej — jag har knappt tittat på henne alls,» smålog Joseph blygt, och krympte ihop sin kropp medan han talade, tydligen i ödmjuk känsla av att han var för mycket framträdande. »Och när jag såg henne, så bara rodnade jag!»
»Stackars karl,» sade Clark.
