100
trohet inte var att räkna på om jag inte genast blev hans … Och jag blev bedrövad och orolig —» Hon klarade strupen och väntade ett ögonblick, som för att hämta andan. »Och så, av svartsjuka och oro, så gifte jag mig med honom,» viskade hon med förtvivlans häftighet.
Gabriel gav intet svar.
»Han var inte att klandra, ty det var alldeles sant det där om — om att han hade sett någon annan,» tillade hon hastigt. »Och nu vill jag inte höra ett enda ord av er om den här saken — jag förbjuder det tvärtom. Jag ville bara att ni skulle lära känna den där missförstådda delen av mitt livs historia, innan den tid kommer då ni aldrig mer kan få veta den. — Vill ni ha flere kärvar?»
Hon gick nedför stegen, och arbetet fortsattes. Gabriel varsnade snart en viss mattighet i sin matmors rörelser upp och ned för stegen, och han sade till henne, milt som en moder:
»Jag tror det är bäst att ni går in nu, ni är trött. Jag klarar nog resten ensam. Om vinden inte slår om, blir det visst intet regn av.»
»Om jag inte gör någon nytta, så går jag,» sade Bathseba i ojämn rytm. »Men åh, om ert liv går förlorat!»
»Ni gör nog nytta; men jag vill inte trötta ut er längre. Ni har arbetat duktigt.»
»Och vi ännu bättre!» sade hon tacksamt. »Tack för er tillgivenhet, Gabriel, tusen gånger tack! God natt — jag vet att ni gör ert allra bästa för min skull.»
