Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
101

Hon blev allt mindre i mörkret, och försvann, och han hörde klinkans ljud då hon gick in. Han arbetade vidare i ett drömtillstånd, tänkte på hennes historia, och på motsägelserna i detta kvinnohjärta, som hade tvungit henne att tala till honom med större värme denna natt än hon någonsin gjort medan hon var ogift och hade sin frihet att tala hur varmt hon ville …

Han stördes i sina tankar av ett gnisslande ljud från vagnslidret. Det var väderflöjeln på dess tak som vred sig runt, och detta omslag i vindens riktning var signalen till ett olycksdigert regn.