TRETTIOÅTTONDE KAPITLET
Regn — Den ena enslingen möter den andra
Nu var klockan fem, och daggryningen syntes lova att infinna sig i färger av säck och aska.
Luften ändrade temperatur och upprördes allt kraftigare. Kalla ilar drogo sina osynliga virvlar runtom Oaks ansikte. Vinden kantrade om ännu ett streck eller par och blåste starkare. Inom tio minuter tycktes varenda en av himmelens vindar vara ute på vidsträckta strövtåg. En del av vetestackarnas täckning virvlades nu fantastiskt i höjden och måste läggas om samt nedtyngas med några störar som funnos till hands. Då detta var gjort trälade Oak vidare med havren. En diger regndroppe slog honom i ansiktet, vinden ven i alla knutar, träden gungade ända ned till roten och deras kvistar drabbade samman med varandra. Genom att driva in sparrar överallt enligt olika system täckte han tum för tum alltmera av denna hjärteängslande skatt av sjuhundra punds värde. Regnet infann sig på allvar, och snart kände Oak vattnet sila sig längs kalla och klibbiga vägar nedför hans rygg. Till slut kände han sig nära nog förvandlad till en jämnt genomblött massa, och
