104
eller tyckts ägna dessas tillstånd så mycket som en tanke.
Snart gick även Oak hemåt, men längs en annan väg än deras. Framför sig såg han mot den våta glatta ytan av stigen en person som vandrade framåt ännu långsammare än han själv och bärande ett paraply. Mannen vände sig om och spratt synbart till; det var Boldwood.
»Hur står det till i dag, herr Boldwood?» sade Oak.
»Ja, det är fuktigt väder. — Åh, jag mår bra, mycket bra, tack skall ni ha; alldeles bra.»
»Det var roligt att höra, herr Boldwood.»
Boldwood tycktes småningom vakna till medvetande om det närvarande. »Ni förefaller trött och skral, Oak,» sade han slutligen med en ostadig blick på honom.
»Jag är trött. Ni ser mycket förändrad ut, herr Boldwood.»
»Jag? Inte det minsta; jag mår alldeles bra. Hur faller ni på den idén?»
Jag tyckte ni inte såg riktigt lika rask ut som vanligt, det var hela saken.»
»Då tog ni nog alldeles miste,» sade Boldwood kort. »Mig felas ingenting. Min kroppsbyggnad är av järn.»
»Jag har fått arbeta hårt för att få våra stackar täckta, och hann nätt och jämt med det. Aldrig haft ett sådant bråk i hela mitt liv… Era är naturligtvis i ordning, herr Boldwood.»
