»Javisst.» Boldwood tillade, efter en stunds tystnad: »Vad var det ni frågade, Oak?»
»Era stackar är naturligtvis alla täckta långt för detta.»
»Nej.»
»Åtminstone de stora, de på stenstöttorna?»
»Nej.»
»Nå de där under häcken?»
»Nej. Jag glömde att säga till om det åt täckaren.»
»Nå men den lilla då, vid gärdet?»
»Inte heller den lilla vid gärdet. Jag glömde bort stackarna i år.»
»Då kommer inte en tiondedel av ert korn till mätning, herr Boldwood.»
»Kanske inte.»
»Glömde bort stackarna, upprepade Gabriel långsamt för sig själv. Det är svårt att skildra den djupt tragiska verkan som detta tillkännagivande utövade på Oak i detta ögonblick. Hela natten hade han haft en känsla av att den försummelse han strävade att gottgöra var abnorm och ensamstående — exempellös inom hela grevskapet. Och just i samma stund och i samma socken hade en lika stor förlust ägt rum, utan att beaktas eller beklagas. Några månader tidigare var föreställningen att Boldwood kunde glömma sitt lantbruk lika otänkbar som den att en sjöman kunde glömma att han var ombord. Oak tänkte just att vad han än hade lidit till följd av Bathsebas giftermål, så var här ändå en som hade lidit mera — då Boldwood
