Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

110

vidare, slog mitt hjärta mot kanten på mina revben, det försäkrar jag dig, min älskling.»

»Och du menar då verkligen, Frank,» sade Bathseba sorgset — hennes röst hade pinsamt dämpats från den fyllighet och livlighet den hade haft föregående sommar — »att du har förlorat mer än hundra pund under en enda månad på de där fasliga hästkapplöpningarna? Åh Frank, det är grymt — det är dåraktigt av dig att göra av med mina pengar så där. Vi blir ännu tvungna att lämna gården; det blir slutet på alltsammans.»

»Grymt — prat! Se så där ja, öppna nu på tåreslussarna igen; det är just likt dig.»

»Men lova mig att inte fara till Budmouth vid andra kapplöpningen, vill du inte det?» bönföll hon. Bathseba hade fullkomligt nått upp till tårarnas nivå, men hon höll sina ögon torra.

»Jag inser inte varför jag skulle göra det; jag hade tvärtom tänkt att om det blir en vacker dag kunde jag ta dig med dit.»

»Aldrig, aldrig! Förr far jag hundra miles åt motsatt håll. Jag avskyr själva namnet.»

»Nå men frågan om att fara dit och se på kapplöpningen eller att bli hemma har mycket litet med saken att göra. Alla vad är nog lika säkert uppskrivna ändå förrän kapplöpningen börjar, det kan du lita på. Om jag har lyckan med mig eller inte, har mycket litet att göra med om vi far dit eller inte nästa måndag.»

»Du menar väl ändå inte att du har hållit vad