envisades ännu att kalla honom »sergeant» när de råkade honom; det berodde delvis på att han ännu bibehöll de välskapade mustascher han burit i militärtjänsten samt den krigiska hållning som var oskiljaktig från hans gestalt.
»Ja, om bara inte det där fördömda regnet hade varit, så skulle jag ha klarat två hundra pund så lätt som att blinka, min älskling,» sade han. »Inser du inte det? det ändrade alla chanser! För att citera en bok som jag engång har läst: i vårt lands historia utgöra regndagarna handlingen och de vackra dagarna episoderna; nå, är det inte sant?»
»Men årstiden är ju inne nu för det fula vädret.»
»Nåja. Faktum är att höstkapplöpningar är alla mänskors fördärv. Aldrig har jag sett maken till dag! Det är ett vilt öde ställe just utanför Budmouth, och en grådaskig ocean öste ner över oss som en flytande olycka. Vind och regn — Herre Gud! Mörker? Det var ju så svart som min hatt förrän den sista löpningen var över. Klockan var fem, och man kunde inte se hästarna förrän de var nästan framme, om färgerna skall vi inte ens tala. Marken var så tung som bly, och allt omdöme man kunde ha genom erfarenhet betydde ingenting. Hästar, ryttare, folk blåstes omkring som fartyg till sjöss. Tre skjul blåstes omkull, och stackrarna därinne kravlade sig ut på händer och knän; och på fältet bredvid fanns ända till ett dussin avblåsta hattar på en gång. Ja, ’Pimpernel’ bokstavligen fastnade omkring sexti meter från målet, och när jag då såg att ’Policy’ sprängde
