134
digades hälsa på dem. Hon hade aldrig varit förtjust i den abstrakta tanken på giftermål, såsom de flesta kvinnor hon såg omkring sig. I sin ängslan för sin älskade hade hon samtyckt till att äkta honom; men de känslor angående detta giftermål som hon hade hyst under sina lyckligaste stunder voro snarare självupppoffringens än stolthetens och högmodets. Ehuru hon knappast kände gudinnan Dianas namn, var detta den gudom som Bathseba instinktivt dyrkade. Att hon aldrig, med blick, ord eller tecken, hade uppmuntrat en man att nalkas henne — att hon hade känt sig vara nog för sig själv, och i sitt jungfruliga hjärta tyckt att det låg en viss förnedring i att avstå från sin jungfrudoms enkla fria tillvaro för att bli den ödmjukare hälften av ett äktenskapligt helt — detta var fakta som hon nu med bitterhet påminde sig. Åh, om hon blott aldrig hade nedlåtit sig till denna dårskap, hur aktningsvärd den än måtte taga sig ut — om hon blott kunnat stå där igen såsom hon hade stått på backen vid Norcombe, och trotsa Troy och hela mankönet att kränka ett hår på hennes huvud med sina angrepp!
Nästa morgon steg hon tidigare upp än vanligt och lät sadla hästen i och för sin vanliga ritt runt ägorna. Då hon kom in klockan halv åtta — deras vanliga frukosttimme — blev hon upplyst om att hennes man hade stigit upp, ätit frukost och åkt bort till Casterbridge med giggen och Poppet.
Efter frukosten var hon kylig och samlad — faktiskt helt och hållet sig själv igen — och vand-
