sade hon och såg honom öppet och oförskräckt i ansiktet. »Jag begär inte mycket av dig — bara rättvisa, det är nog! Åh! en gång kände jag att jag inte kunde nöja mig med mindre än den högsta hyllning av den man jag skulle välja. Nu nöjer jag mig med vad som helst utom grymhet. Ja, så långt har det gått med den oberoende och trotsiga Bathseba!»
»Var då för Guds skull inte så förtvivlad!» sade Troy retligt, steg upp under det han talade och lämnade rummet.
Så snart han gått utbrast Bathseba i stora snyftningar — tårlösa snyftningar, vilka höggo i hennes bröst då de kommo, utan att förmildras av tårar. Men hon beslöt att undertrycka alla tecken till rörelse. Hon var övervunnen; men medge det skulle hon aldrig så länge hon levde. Hennes stolthet var visserligen kränkt av de vederstyggliga upptäckter hon gjorde angående vad hon förlorat genom ett äktenskap med en natur mindre ren än hennes egen. Hon vandrade fram och åter i uppror som en leopard i bur; hela hennes själ var i vapen, blodet glödde i hennes ansikte. Ända tills hon mötte Troy hade Bathseba varit stolt över att vara kvinna; hon hade satt en ära i medvetandet att hennes läppar aldrig hade vidrörts av någon mans på jorden — att hennes midja aldrig hade famnats av en älskares arm. Nu avskydde hon sig själv. Fordom hade hon alltid närt ett hemligt förakt för flickor som föllo till föga som slavinnor för första karl med ett hyggligt utseende som vär-
