136
Bathseba, som med en viss överraskning hade skådat denna pantomim, erfor en djup lättnad då Boldwood vände om tillbaka igen. »Nå, vad var det fråga om, Joseph?» sade hon.
Han ställde ner skottkärran, försatte sig i det bildade skick som höves när man samtalar med en dam, och talade till Bathseba tvärsöver grinden.
»Ni kommer aldrig att få se Fanny Robin nånsin mera — varken kapital eller ränta av henne — frun.»
»Varför det?»
»För att hon har dött på fattighuset.»
»Fanny dött — aldrig i världen?»
»Jo, frun.»
»Av vad har hon dött?»
»Inte vet jag riktigt; men jag skulle vara böjd för att tro att det var av allmän skralhet i konstitutionen. Hon var en så klen flicka att hon inte kunde tåla att slita ont, till och med när jag kände henne, och hon slocknade som ett snoppat ljus, säger de. Hon blev dålig på morgonen, och eftersom hon var alldeles svag och utsliten, så dog hon om aftonen. Efter lagen hör hon till vår socken; och herr Boldwood ämnar skicka en kärra klockan tre i eftermiddag för att hämta henne hem hit och begrava henne.»
»Det kommer jag visst inte att tillåta herr Boldwood att göra — det är min sak! Fanny var min farbrors tjänarinna; och fast jag inte kände henne längre än ett par dagar, så hör hon ändå till gården. Hur sorgligt — hur verkligen sorgligt det är! — tänk,
