Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
137

Fanny på fattighuset!» Bathseba hade börjat förstå vad lidande vill säga, och hon talade med verklig innerlighet… »Skicka ett bud till herr Boldwood att fru Troy vill åtaga sig plikten att föra en av familjens forna tjänare hem igen… Vi skall inte lägga henne på en kärra; vi skall skaffa en likvagn.»

»Det blir knappast tid till det, säg, frun?»

»Kanske inte,» sade hon fundersamt. »När sade ni att vi skulle vara vid porten — klockan tre?»

»Klockan tre i eftermiddag, frun, så till sägandes.»

»Gott — ni får fara dit med kärran. En vacker kärra är bättre än en ful likvagn, när allt kommer omkring. Joseph, tag den nya blåa resårkärran med röda hjul, och gör den riktigt ren. Och, Joseph —»

»Ja, frun.»

»Tag med er några ständigt gröna växter och blommor att sätta på hennes kista — ja, samla en riktig mängd, och täck in kistan helt och hållet med dem. Skaffa några kvistar viburnum och buxbom och idegran och boyslove; och sätt dit några knippen chrysantemum. Och låt gamle Pleasant dra kärran, hon tyckte så om den hästen.»

»Det skall jag göra, frun. Jag borde ha sagt till, att fattighuset, i sin skepnad av fyra arbetskarlar, skall komma mig till mötes när jag kommer till vår kyrkogårds port, och övertager henne där och begraver henne i enlighet med fattighusets direktions religionsbruk, såsom lagen bjuder.»

»Bevare mig — Casterbridges fattighus — och