12
av behovet påkallade, utan av konstnärlig omsorg för att sätta sig i enklang med de övriga delarna av tavlan, vilken omsorg stundom vaknar hos kvinnor vid sådana tillfällen. »Jag tror Gud vill att vi skall vara goda vänner, tror ni inte?»
»Det gör jag visst.»
»Och snälla fröken, storma inte och larma mot mig, säg? för ser ni, då blir ni så stor som ett lejon, nästan, och då blir jag så rädd! Vet ni, jag tror att ni skulle kunna ge stryk åt nästan vilken karl som helst när ni är i de där tagen.»
»Aldrig! — Tror du det?» sade Bathseba, halvt skrattande, men halvt skrämd på fullt allvar för denna sköldmöartade skildring av hennes mod. »Inte är jag väl en framfusig flicka — karlaktig?» fortsatte hon med en viss ängslan.
»Nej inte karlaktig, men så allsvåldigt kvinnlig att det ibland nästan tar sig lika ut. Åh fröken!» sade Liddy, efter att med djup bedrövelse ha dragit andan och med djup bedrövelse ha släppt ut den igen, »jag önskar jag hade hälften av er olycka. Det är en stor hjälp för en stackars flicka i dessa tider!»
