dryck se'n frukostdags i morse, och det var inte mera än en munsbit på åkern.»
»Nå drick då, Joseph, och genera er inte!» sade Coggan och räckte honom en mugg med öra utanpå och trefjärdedels fylld inuti.
Joseph drack en lagom klunk, och sedan ett längre drag, varefter han ställde ner muggen och sade: »Det var en skön dryck — en mycket skön dryck, och den är mer än uppmuntrande på min sorgliga färd, så till sägandes.»
»Ja det är säkert, en god dryck är en skön tröst,» sade Jan, med tonen av en som upprepar en så självklar och vardaglig sanning att han knappt märker att den halkar över hans tunga; sedan lyfte Coggan sitt dryckeskäril och lutade huvudet småningom bakåt, med slutna ögon, för att hans förväntansfulla själ inte ett enda ögonblick skulle störas i sin salighet av de betydelselösa omgivande föremålen.
»Jaha, nu får jag väl ge mig av igen,» sade Poorgrass. »Inte för att jag inte gärna skulle ta mig en klunk till i ert sällskap; men folk här i trakten kunde förlora förtroendet för mig om de fick se mig här.»
»Vart ska’ ni då vidare i dag, Joseph?»
»Tillbaks till Weatherbury. Jag har stackars lilla Fanny Robin i min kärra härutanför, och jag skall vara vid kyrkogårdsporten klockan en kvart före fem med henne.»
»Ja — jag har hört om det. Jaså, hon spikades in i socknens likkista; det blev slutet, det; och in-
