Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

150

gen betalar shillingen för själaringningen eller halvkronan för graven.»

»Socknen betalar halvkronan för graven, men inte shillingen för själaringningen, därför att ringningen är överflödig; men utan grav kan hon väl knappast reda sig, stackars människa. Men jag tror nog att matmor betalar alltsammans.»

»En så vacker flicka man nånsin får se! Men vad har ni för en brådska, Joseph? Den stackarn är ju död nu, och inte kan ni göra henne levande igen; så ni kan just lika gärna sitta ner här bekvämt och ta er en till med oss.»

»Inte har jag nå'nting emot att ta ännu en helt, helt liten fingerborg full tillsammans med er, gossar. Men bara ett par minuter, för det är nu ändå som det är.»

»Naturligtvis skall ni ha er en droppe till. En karl är dubbelt så rask efteråt. Man känner sig så varm och präktig, och man går an med sitt arbete utan svårighet, och allt går undan för en hur lätt som helst. För mycket drickande är illa, och leder till den där herrn med hornen där nere i det rökiga hålet; men ändå har många människor den gåvan att tåla en droppe, och eftersom vi har blivit begåvade med stor kraft i den vägen, så bör vi också begagna oss av den.»

»Sant nog, sade Mark Clark. »Det är en talang som Herren i sin barmhärtighet har beskärt oss, och vi bör inte försumma dess utövning. Men pastorer och skrivare och skolmästare och allvarliga tebjudningar har ställt så till, att katten snart