och liksom förvirrade av en föregående tanke. Troy hade ännu inte återvänt. Först samtyckte Bathseba med likgiltig uppsyn till hans förslag att de omedelbart skulle fortsätta färden till kyrkan; men strax därpå, då hon följde Gabriel till grinden, slog hon om till det ytterligaste bekymmer angående Fanny, och önskade att flickan skulle föras ini huset. Oak framhöll hur bekvämt det vore att lämna henne på kärran, just såsom hon låg, med hennes blommor och gröna blad omkring henne, och endast köra fordonet in i lidret tills det blev morgon, men det var förgäves. »Det är kärlekslöst och föga kristligt,» sade hon, »att lämna den stackaren i ett vagnslider hela natten.»
»Välan då,» sade pastorn. »Och jag skall se till att begravningen äger rum i morgon bittida. Fru Troy har helt säkert rätt i sin känsla att vi icke kunna behandla vår döda nästa med alltför stor aktning. Vi böra icke förgäta att om hon än vandrat svårligen vilse ifrån sitt rätta hem, är hon likväl vår syster; och vi böra hoppas och tro att Guds gränslösa barmhärtighet och kärlek stå öppna för henne, samt att även hon tillhör den gode Herdens hjord.»
Pastorns ord svävade ut i den tunga luften med sorgsen och orubbad rytm, och Gabriel fällde en ärlig tår. Bathseba föreföll oberörd. Nu lämnade pastor Thirdly dem, och Gabriel tände en lykta. Han hämtade tre andra karlar att hjälpa sig; de buro den avsomnade flyktingen inomhus och placerade kistan på två bänkar mitt uti ett
