160
litet mottagningsrum invid hallen, såsom Bathseba anvisade dem att göra.
Därefter lämnade alla rummet, utom Gabriel Oak. Han dröjde ännu obeslutsamt kvar bredvid den döda. Han var djupt oroad av den olyckligt ironiska vändning, som saker och ting hade tagit emot Troys hustru, samt av sin egen oförmåga att motverka dem. Trots allt hans omsorgsfulla manövrerande hela denna dag, hade det allra värsta, som under några omständigheter kunde hända i samband med begravningen, ändå hänt just nu. Oak föreställde sig den fruktansvärda upptäckt, som kunde bli följden av denna eftermiddags arbete; den kunde över Bathsebas liv kasta en skugga, i vilken många års förlopp skulle mäkta bringa blott föga ljus, och som ingenting någonsin mera helt och hållet kunde utplåna..
Plötsligt, såsom för att göra ett sista försök att åtminstone rädda Bathseba från att omeden bart träffas av sorgen, tittade han åter, såsom hal- förut hade tittat, på kritbokstäverna uppå kistans lock. Där stod skrivet helt enkelt: »Fanny Robin med barn.» Gabriel tog fram sin näsduk och strök omsorgsfullt ut de två sista orden, kvarlämnande endast inskriften »Fanny Robin.» Sedan lämnade han rummet och gick sakta ut genom huvudingången.
