ställe där hon stod på vägen kunde hon tydligt se honom där han satt helt stilla, med sitt ljusa lockiga huvud stött i handen; endast då och då såg han upp för att snyta det ljus som stod bredvid honom. Slutligen såg han på klockan, syntes förvånad över hur sent det var, slog igen sin bok och reste sig. Han ärnade gå till sängs, det visste hon, och om hon ville knacka, måste det ske genast.
Men ack, var var hennes beslutsamhet? Hon kände på sig att hon inte kunde göra det. För intet pris i världen kunde hon just nu ge honom en antydan om sin olycka, ännu mindre be honom rent ut om upplysning om orsaken till Fannys död. Hon måste bära sina gissningar, sina misstankar, sitt grubbel, och bära dem ensam.
Lik en hemlös vandrare dröjde hon kvar vid bänken, liksom lugnad och betagen av den luftkrets av frid som tycktes sprida sig omkring denna lilla bostad, och som så smärtsamt saknades i hennes egen. Gabriel syntes i ett rum en trappa upp, ställde sitt ljus på fönsterposten och sedan — föll han på knä och bad. Kontrasten av denna bild mot hennes upproriska och upprörda liv vid denna samma tidpunkt var för mycket för att hon skulle kunnat uthärda den längre. Det var inte hon som kunde ha skaffat sig frid genom sådana medel. Hon måste vandra sin svindlande, förtvivlade väg intill änden, såsom hon hade begynt den. Med tungt hjärta gick hon åter uppför stigen och trädde in genom sin egen dörr.
Mera feberaktig än förut på grund av reaktio-
