168
nen efter de känslor som Oaks förebild hade väckt hos henne, stannade hon i hallen, betraktande dörren till det rum där Fanny låg. Hon knäppte ihop sina fingrar, kastade huvudet tillbaka och pressade sina heta händer hårt mot pannan, i det hon sade med en hysterisk snyftning: »Om blott Gud ville låta dig tala och säga mig din hemlighet, Fanny! … Åh, måtte det vara lögn — lögn, att ni är två därinne! … Om jag bara kunde få se på dig en enda liten minut, då skulle jag få veta allt!»
Några ögonblick förgingo, och hon tillade långsamt: »Och det vill jag!»
Bathseba kunde aldrig under senare dagar pejla djupet av den sinnesförfattning som lät henne genomgå de handlingar vilka följde på detta frammumlade beslut under denna den minnesvärdaste aftonen i hennes liv. Hon gick till verktygskammaren efter en skruvmejsel. Vid slutet av en kort ehuru ouppmätt tid fann hon sig själv i det lilla rummet, darrande av sinnesrörelse, med en dimma för ögonen och med plågsamt bultande huvud, stående bredvid den öppnade kistan, bredvid den flicka, vars död hade vållat henne så många och plågsamma aningar; och hon sade till sig själv med en hes röst, i det hon stirrade ned i den:
»Bäst var det att få veta det värsta, och nu vet jag det!»
Hon var medveten om att hava åvägabragt denna situation genom en följd av handlingar utförda såsom i en yrande dröm; att hava följt den
