Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
15

glansen från en krossad spegel. Den upptäckten var ett gisselslag likaväl som en överraskning.

Han kom allt närmare med blicken sänkt mot marken, och varsnade inte Bathseba förrän de voro på mindre än ett stenkasts avstånd från varandra. Han såg upp vid ljudet av hennes fotsteg, och den förändring som försiggick i hans utseende röjde tillräckligt för henne djupet och styrkan av de känslor, som hennes brev hade förlamat.

»Åh, är det ni, herr Boldwood?» stammade hon; och en skuldmedveten rodnad göt sig över hennes ansikte.

De som hava förmågan att förebrå genom tystnad kunna stundom finna denna verksammare än ord. Ögat äger ett språk som tungan aldrig kan uttala, och bleka läppar röja mera än något öra kan förnimma. Behärskade sinnesrörelsers storslagenhet såväl som deras kvalfullhet beror däruppå att de undvika att tolkas i ljud. Det var omöjligt att finna ett svar på Boldwoods blick.

Då han såg att hon vände sig undan, yttrade han: »Vad, är ni rädd för mig?»

»Varför tror ni det?» sade Bathseba.

»Jag tyckte ni såg så ut, svarade han. »Och det är besynnerligt, därför att det stämmer så föga med min känsla för er.»

Hon återvann sin självbehärskning, hennes blick blev stadig, hon väntade.

»Ni vet vilken den känslan är, fortsatte Boldwood betydelsefullt. »Den är stark som döden. Den låter inte avskeda sig genom ett överilat brev.»