Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

14

stränder och dalar, såsom om jorden andades med jungfrulig andning; och de tjusta fåglarna jublade över scenen. Framför henne syntes bland molnen såsom kontrast härtill några glimtar av flammande blixtar, vilka visade sig i närheten av den omtöcknade solen, där den fördröjde sig så långt i nordvästra delen av himmelen, som denna midsommarens tid kunde tillåta.

Hon hade vandrat nära två miles av sin väg, och såg hur dagen sjönk, och tänkte på hur arbetets tid långsamt övergick till aftontankens tid, vilken i sin tur skulle ge rum för bönens och drömmarnas, då hon såg skrida fram över backen just den man hon så ivrigt sökt att undfly. Boldwood vandrade fram, icke med den lugna gång, vars förbehållsamma kraft var hans mest utpräglade drag, och under vilken han alltid tycktes avväga två tankar mot varandra. Hans sätt var dröjande och liksom bedövat nu.

Boldwood hade för första gången väckts till medvetande om kvinnans privilegium att åtra sig till och med då det innebär en annan människas möjliga fördärv. Att Bathseba var en bestämd och beslutsam flicka, mycket mindre inkonsekvent än hennes vederlikar, hade utgjort själva livsprincipen i hans hopp; ty han hade tänkt att dessa egenskaper skulle leda henne till att följa den raka vägen för konsekvensens skull och gifta sig med honom ehuru hennes fantasi inte bestrålade honom med en okritisk älskogs skimmer. Men nu tedde sig detta argument såsom den brustna åter-