hade vid sin sida, att Troy knappast kunde tro att detta var hans stolta hustru Bathseba. Fannys ande tycktes hava farit i henne. Men detta hans sinnestillstånd varade blott några ögonblick. När överraskningens ögonblick var förbi, förbyttes hans ansiktes uttryck: dess stela befallande blick bjöd tystnad nu.
»Jag vill inte kyssa dig!» sade han och stötte henne ifrån sig.
Hade hustrun nu blott avhållit sig från att gå vidare! Men törhända var under dessa plågande omständigheter hennes behov att tala ut det enda felgrepp som bättre kan förstås, om ock ej förlåtas, än det riktiga och politiska handlingssättet. All den känsla hon hade lockats att röja drog hon nu åter tillbaka inom sig genom en kraftig ansträngning av sin självbehärskning.
»Vad skäl har du att anföra?» frågade hon, och hennes bittra stämma var sällsamt låg — nu var den en helt annan kvinnas.
»Jag har att anföra att jag har varit en lågsint usling,» svarade han.
»Och den här kvinnan ditt offer. Det är jag lika väl som hon.»
»Åh, håna mig inte. Den här kvinnan är mera för mig, död som hon är, än du någonsin har varit eller är eller kan bli. Om inte satan hade frestat mig med detta ditt ansikte och ditt fördömda koketteri, skulle jag ha gift mig med henne. Jag hade aldrig en annan tanke förrän du kom i min väg. Gud give att jag hade gjort det; men nu är det
