stå genom föreningen av vatten, färg och hög belysning. Luften hade blivit så genomskinlig genom det ymniga regnandet, att höstens färgprakt i mittelplanet syntes lika rik som den i förgrunden, och de avlägsna fält mot vilka tornets hörn avtecknade sig föreföllo att ligga på samma avstånd som tornet självt.
Han beträdde den grusgång som skulle leda honom till tornets baksida. I stället för att vara strödd med små kiselstenar, såsom kvällen förut, var denna gångstig brunfärgad av ett tunt lager av gyttja. På ett ställe av gången såg han en tuva av hoptrasslade rötter, så vita och rensköljda som en bunt senor. Han tog upp den — inte kunde det här väl vara en av de gullvivor han hade planterat? Så såg han en blomsterlök, och så ännu en, och ännu en då han kom längre fram. Det var obestridligen hans krokusar. Med ansiktet fullt av bekymrat bryderi vände Troy om hörnet, och då fick han se den förödelse som strömmen hade anstiftat.
Den göl som bildats på graven hade numera silat sig ner i jorden, och på dess plats var en fördjupning. Den uppblötta myllan hade spolats ut över gräset och gångstigen i form av det bruna lager av gyttja han redan hade sett, och hade stänkt ner gravstenens vita marmor med likadana bruna fläckar. Nära nog alla blommorna hade blivit helt och hållet uppsköljda ur marken, och de lågo, med rötterna i vädret, på de ställen dit de hade sköljts hän av strömmen.